kärlek

Jag har inte skrivit på länge, men jag har inte haft någon ork. Jag har ingen ork till någonting. Det ända jag vill är att ligga i min säng och inte göra ett skit. Sova väck dagarna i princip. Jag har blivit så skoltrött att jag skolkar väck halva skolveckorna. Nä, så farligt kanske det inte är men nästan. Mina betyg har nog sänkts en del men vafan jag orkar inte. Nu har jag kommit till det stadiet igen där jag tänker alldeles för mycket, på allt jag inte ska tänka på. Varför ska det alltid vara så?  Om någon kan besvara den frågan får ni gärna göra det!

Jag vill göra något, känna något nytt. Alla mina dagar ser likadana ut. Snälla, kom hit och slå sönder min vardag! Ta mig någonstans, det spelar ingen roll vart. Eller få mig att upptäcka något nytt! Bara det händer något i min färglösa vardag…

Jag tror inte kärlek är till för mig. Den finns nog inte i mig. Det ända jag kan vara är elak & hjärtlös. Men när ingen ser mig är jag underbar, det lovar jag. Jag är mig själv rakt av då och det är en skön känsla måste jag säga. Tänk om jag träffar någon som får mig att känna den känslan? Då kanske jag skulle bli fruktansvärt kärleksfull… Självklart har jag haft några vid min sida men ingen som har fått mig att känna just den känslan. Kanske är det mitt eget fel med, att jag inte vågar. Men jag är blyg och det är en del av mig. Det är inget jag bara kan trolla väck, även om jag hade velat det. Jag antar att det är en del av min charm. Höhö!

När börjar man bli kär? 

Är det när man är rädd att han/hon ska hitta någon ny? Eller man man blir avundsjuk på att han/hon träffade någon när de var ute? Eller när man tittar på sms som han/hon har skrivit? Eller när man inte kan koncentrera sig för det ända man tänker på är honom/henne? Eller när man börjar bråka över småsaker? Eller när man bara vill att han/hon ska vara nära..?