Möjligtvis…

Ska överge cirkusen
för neutral mark.
För en helt ren sekund,
min själ söker uppehållstillstånd
hos den som vågar vara
fördomsfri en stund.

Har nödlandat bland ursäkter,
men troligtvis bara av
säkerhetsskäl.
Skuldkänslorna har mist sin makt
över mig,
och dom jag ville slå ihjäl.

En oplanerad riktning,
ett darrhänt ögonblick.
Jag bara måste ha,
inget där jag minns med saknad,
ingen där som,
vill ha mig tillbaks.

Mitt namn på hans läppar,
som enda villkor.
För ett liv med innehåll,
en biljett till ingenting.
Men en möjlighet för mig
att färdas åt nått håll.

Vill va lika fantastisk,
som en i mängden.
Hålla mig på mattan
och känna hur den svävar
och gräset är så grönt,
att ja tar bägge sidorna.
Ska fråga va dom arga vill,
prata om egentligen.

För mig handlar det om just idag
om hans fingrar,
hans röst i min telefon,
att va någon jag står ut med,
att va någon jag inte bara flyr ifrån.

Inte samma unga kvinna nu…
Ni vet vad jag menar,
ni vet vilka ni är,
och jag ville aldrig hata er
eller mig själv,
och jag vet att ni hör det här.

Har skickat in min ansökan
till framtiden.
Han har satt mig i rörelse
och han säger;
Möjligtvis ett mindre avstånd
mellan dig och mig,
möjlligtvis ett mindre avstånd
till förändringen,
möjligtvis,
alltså möjligtvis…

Och jag ska tro på honom
tro på sånt,
som ingen vill bevisa…

Det var allt för mig.

PUSS!